Jenny i världen

Äntligen fredag! Jag sov mycket bättre inatt trots att jag gick in i en stol, väggen och en dörr på väg till badrummet (jag var för trött för att öppna ögonen) och när jag väl öppnade ögonen så visade det sig att jag hade hamnat i min garderob.. Här sitter jag nu x antal timmar senare i min säng med stödstrumporna väldigt tight sittandes runt mina ben samtidigt som jag tittar lite förstrött runt omkring mig på alla små ting som ska packas ner..

Igår när jag lekte med Ben så tittade han på mig med sina himmelsblå små ögon och frågade "Jenny, will you merry me?" varav en ganska chockad Jenny försökte hålla masken och vara pedagogisk och förklara för 12-åriga Ben att det inte går och att han skulle försöka hitta en flicka i sin egen ålder. Självklart hörde Mark denna konversation och helt plötsligt hör jag från vardagsrummet "Hahaha, Jenny the cougar!". Då gick det verkligen inte att hålla masken längre, herre gud vilka påhitt dessa ungar kan ha!

Jag har upptäckt att träningen har gett resultat! Mest märkts det på armar, axlar och "sidfläsket". Jag känner mig grymt stolt och härom dagen då jag tog på mig en t-shirt och upptäckte att den satt tight över armarna :D.

Jaja, nu ska jag hoppa i knopplådan och hoppas på att inte toaletten förvandlas till en bubbeltoalett en gång till..

Med blandade känslor.. Jag ser fram emot att åka upp till ume och börja plugga igen, träffa kompisar och så vidare. Jag har det bra här, men jag känner mig ganska mör. Det har varit runt 40+ och mellan 80-95 % luftfuktighet här i två veckor nu och det hjälper verkligen till att trötta ut!
Igår såg jag något märkligt på motorvägen här, nämligen en död fisk! Det finns inga sjöar eller liknande häromkring och det var en ganska stor en också. Det måste ha varit en lastbil eller liknande som hade tappat den, jaja konstigt var det i alla fall.
En annan grej som bidrar till tröttheten är de antal gånger jag måste dra mig upp ur sängen om nätterna för att gå på toa, igår natt var det 3 gånger på 7 timmar! Från och med nu så stannar stödstrumporna på!

Jag är ledig idag, dagen har hittills spenderats med en liten shoppingtur till Leesburg outlet. Resan blev lyckad då jag kom hem med fyra kassar. Ett par jeans, tre tröjor, ett par skor och en födelsedagspresent till Zach som fyller 14!!!! på tisdag. Hualigen, lilla Zach blir bara större och större.. Det blir ju alla ungarna men det känns lite jobbigt.
Jag har bara 1,5 vecka kvar här och jag har ju som sagt blandade känslor. Visst ska det bli skönt att få komma hem till härliga svedala och mina vänner och familj igen men det kommer bli sorgligt att lämna min amerikanska familj :(.

Jag sitter och funderar över vad jag ska skriva i välkomstbrevet till Theresa som kommer den 24:e augusti. Tänka sig att det var lite drygt fyra år sedan jag klev av bussen på en regning parkeringvid Tysons och välkomnades av världens bästa värdfamilj. Jag kommer så väl ihåg förvirringen, förvåningen och den skräckblandade förtjusningen jag kände när jag gick ner till mitt rum och började packa upp den kvällen. Tänk att Theresa kommer nog känna precis samma sak då hon kliver in i detta hus för första gången.

Hittade en bild från Chincoteague, den talar rätt bra för sig själv :P

Vi kom tillbaka från Chincoteague igår och det var så skönt att få sova i eget rum med eget badrum och egen säng. Jag delade nämligen säng med Kate på hotellet, det var en kingsize men ändå. Resan gick bra och det var riktigt häftigt att se vilda ponnys och delfiner.
Idag åkte jag, Christine och pojkarna till IKEA och jag kom fram till att det inte spelar någon roll hur länge man är utomlands, svenska köttbullar smakar alltid lika gott utomlands. Nu är det bara två veckor kvar och jag ser verkligen fram emot att komma hem men jag ser även fram emot helgen då jag och Kate ska åka på Amish market på lördagen och på söndagen ska jag och Klaudia åka till Leesburg outlet :D.

I detta fall så tog ungarna slut på all min energi och min gudabegåvande pedagogik fanns inte på plats idag.. Jag känner mig totalt slut på allt, mest av allt så känner jag mig sönderstressad. Christine åkte till sjukhus inatt för en liten infektion men det var ingen fara så hon fick åka hem efter en timme och hon mår bra nu. Jag vaknade imorse och nös och vipps så kom näsblodet som var i samma klass som niagrafallen. Då var det Jennys tur att åka till plåsterhuset och efter mycket om och men så fick de stopp på det men jag ville bränna men doktor Amerika tyckte inte det var någon bra idé. Hur mycket jag än försökte förklara att jag har gjort det i Sverige och att det FUNKAR för mig så tyckte han att det var onödigt och det skulle vara dåligt för mig. Jag fick åka hem utan brända blodkärl och inget näsblod så det var ju bra i alla fall.

Imorgon åker vi till Chincoteague, det ligger på atlantkusten precis nedanför Delaware. Vi ska spendera två nätter där och vi ska bland annat ta en båttur och se de vilda hästarna på Assateague Island. Det blir säkert bra, nu ska jag spendera kvällen franför TV:n och OS.

Fick sovmorgon idag, inte för det hjälpte så himla mycket för nu sitter jag ändå här och håller på att somna medans jag väntar på att Zach ska bli klar på hans summpercamp. Jag vet att det inte är så långt kvar tills jag åker men det känns ändå som en halv evighet kvar. Jag har ungarna ikväll för Mark och Christine ska ut och äta middag, men håll ut Jenny du får din sovmorgon om tre veckor!

Jag blev ju kallad "white bitch" för några veckor sen och idag var det dags för en annan händelse, om inte alls lika rolig men men. Jag åkte till poolen med Ben idag och när vi är på väg därifrån så hakar min bikinidel helt plöstligt loss, inte nog med det för det var mitt framför de manliga livvakterna som hade fikarast. Jag kan inte påstå att jag skrattade då och inte nu heller men det kommer nog efter sommaren någon gång, livvakterna skrattade i alla fall fram till att jag gav dom en dödens blick.

Livet rullar annars på som vanligt, igår var jag nere i DC och gick på lite museum och hade en ledig dag. Det var en skön dag i sig förutom att jag inte fick sova ut ordentligt som jag behöver. Tack vare värmen så behöver jag dricka mycket och tack vare vattenmängden så kissar jag ofta, vilket i sin tur betyder nattliga promenader till toaletten. Min gräns går vid klockan fyra för då kan jag inte somna om. Enligt Christine så bör jag prova att ha mina stödstrumpor på en timme innan jag går och lägger mig. Ska testa det ikväll och se om det hjälper...

Här är jag utanför The capitol

Ja, ungefär så ser dagarna ut just nu. Jag kan inte påstå att jag lider men det ska bli skönt att vara ledig imorgon, den dagen ska spenderas nere i DC med air & space museum, library of congress och om jag hinner och har lust national geographics museum :). Tyvärr kunde inte Klaudia hänga då hon jobbar men jag klarar mig nog bra själv i min "andra" hemstad. Jag ska även passa på att ta bilder med nya objektivet så jag har något att förhoppningsvis sätta upp på väggarna i nya lägenheten :).

Jag var på gymmet idag och tränade överkropp och det ska tilläggas att jag trodde armarna skulle ramla av när jag var klar haha.  Jag vet inte men jag har blivit lite nojig eller vad man ska säga men jag vill inte gå upp ett enda kilo i fett under denna sommar och det vore härligt om jag kunde vara i hyffsad form när jag flyttar upp till ume.

Det är konstigt egentligen, vanligtvis så är jag en person som älskar frukost, lunch och middag. Så fort jag kommer hit så förändrats liksom det. Jag äter en banan och en nektarin och dricker lite kaffe på morgonen. Till lunch kan jag trycka i mig en liten macka med skinka och en banan (om jag ens äter lunch), men jag äter faktiskt middag (om en inte i närheten av de portionerna jag äter i Sverige). Trots detta lyckas jag träna 5 dagar i veckan. Det är inte så att maten är äcklig på något sätt men jag är bara inte hungrig. Det kan ha att göra med den totala avsaknaden av färskpotatis, burkskinka och beanais i det här landet :P.

Ok, jag är tillbaka i USA efter tre år i hemmabasen Sverige. Känns väldigt främmande men ändå bekant att sätta sig och skriva på bloggen igen.

Jag ska vara hos familjen hela sommaren och har avrit här i en månad redan. Vad har hänt? Lite allt möjligt... En stor storm med orkanstyrka drog fram och tog död på allt som hade med elektricitet att göra, men vad gör väl det när man är i Florida under tiden? Ungarna har utvecklats något enromt sen jag avslutade mitt au pair år. Kate ska börja sista året på High School och har under sommaren åkt på lite besök till olika universitet bland annat Yale. Zach är nu tretton år gammal och ska fylla fjorton om tre veckor. Han är väl som vilken tonåring som helst fast ändå inte. Han är pubertal som få och testar ens tålamod med jämna mellanrum, samtidigt som han är den charmigaste killen på jorden. Han har blivit så självständig och har nu mobiltelefon och cyklar runt kvarteret varje dag. Det är en enorm bedrift då han lärde sig att cykla när jag var här. Ben  som nu är hela 12 år gammal är mycket mer "med i matchen" socialt sätt, han pratar mer och leker mer med andra än när jag var här.
Jag tycker det självklart är helt fantastiskt hur ungarna har växt och utvecklats samtidigt som jag kan önska att dom fortfarande var 14, 10 och 8 år gamla.

Det känns fantastiskt att vara tillbaka i gamla hederliga Vienna samtidigt som det är lite jobbigt utan att vara en hundraprocentig del av au pair livet igen. Jag hänger med en tjej som jag fick kontakt med genom Fowlers gamla au pair. Tjejen heter Klaudia och kommer från Tyskland och är en riktigt rolig tjej. Annars så kör jag pojkarna till deras kollon, tränar och "njuter" av den amerikanska trafiken. Det har varit sjukt varmt den senaste tiden, runt 40 grader varje dag och runt 90 % luftfuktighet. Det är ju tur att man lärt sig receptet för ORS...

Idag var första gången jag har varit på Katies på tre år. Det var kul att komma tillbaka och se att det ser exakt lika dant ut som det gjorde då förutom konsten på väggarna som dom ändrar på med jämna mellanrum då det är till salu.

Jag avslutar detta inlägg med bilder från Katies och Great Falls farmersmarket




Fina auberginer i Great Falls


Undrar hur de gör för att få lökarna så stora i detta land? Jaja, schyssta lökar är det iaf!

Nu står alla resväskorna färdigpackade, ska checka in en extra väska. Jag har två rysväskor som handbagage och jag känner mig hyffsat redo. Jag fick en till present av min värdfamilj idag, tre kort och ett par jättefina örhängen. Korten var så fint skrivna så jag blev alldeles rörd. Det ska bli kul att komma hem, samtidigt som jag är lite rädd för att hamna i den tråkiga svenssonvardagen igen. Jag har gjort så mycket under det här året, mer än vad jag har gjort i hela mitt liv känns det som. Nu sitter jag på soffan i källaren och lyssnar på Bruce Springsteens "working on the highway" och tänker på livet. Den nya au pairen, Melanie är en bra och rejäl tjej så det känns bra att ungarna tas hand av henne. Det här kommer bli ett inlägg där jag hoppar mellan olika saker för jag har så mycket i huvudet.

Sitter i gran canyon, snart ska jag aka helicopter. Allt ar underbart, internet ar svindyrt men snart kommer jag hem far veta mer da.

Sitter i gran canyon, snart ska jag aka helicopter. Allt ar underbart, internet ar svindyrt men snart kommer jag hem far veta mer da.

Ok, vart i San Fran i tva dagar nu, touren borjar imorgon bitti. Cheesecake and Cupcake went prisontour forsta dagen, forst via San Quentin (ni som kan metallica fattar) sen till Alcatraz. Alcatraz var jattehaftigt men kan inte gjort nagot storre intryck pa oss for vi disskuterade hur svart det kunde var att sno turistkortet som dom tog innan man gick pa baten. Idag har vi gatt over golden gatebron, vi gick upp pa en kulle innan som hade en sjukt bra oversikt over bron. Kandes som man var mitt i ett vykort, sjukt vackert. Sen gick vi till lilla Japan som lag mitt ine i golden gate park. Vi besokte ocksa Height street, dar alla hippies befann sig under 60-talet. Riktigt ballt stalle med manga bra skivaffarer.

Jag och Matilda har hittat en bra bantningskur, ga i San Francisco's backar och spara pengar i form av att ata lite. Jag borjar marka skillnad redan nu ;). Jag har svart att slappna av, jag sover gott och sa men jag har inte haft semester pa ett ar.

Jaja imorgon borjar det, sova i talt, kissa i buskar, ligga sked, njuta av semestern och JOBBA PA SOLBRANNAN :D.

Ska se nar jag far tillgang till en dator igen. See ya soon aligator

Ja om ett dygn befinner jag mig i San Fran. Nu är rummet renstädat och det enda som står kvar på golvet är två soppåsar. Fast klockan är sent på kvällen och jag inte har sovit ordentligt på länge så kan jag inte låta bli att vandra av och an i "mitt" rum. Jag har inte gråtit mycket under dom här dagarna. Det känns konstigt på något sätt, varför har jag inte gråtit? Det är ju väldigt självklart att man ska gråta efter ett år här. Jag är nog så stressad och utmattad så jag har nog inga tårar på lager just nu. Jag kommer tillbaka hit i september i för sig så jag kan spara mina tårar tills dess. 

Natten har varit fruktansvärd, fick väl ca 4 timmar sömn. Jag gick och la mig strax efter kl 22 och kl 00.30 gav jag upp och gick upp och tog benadryl (allergimedicin som man blir sömnig av). Det hjälpte mig att somna sen var jag vaken från och till. Det är så himla mycket som ska göras nu:

Ja, jag som trodde jag hade sagt adjö till tysons, ack så fel jag hade. Idag var det nämligen dags för Kate att göra lite "back-to-school-shopping". Det kan ju för många låta som en riktig fröjd. Ta mammas kreditkort och shoppa loss lite. Inte för Kate inte, hon är inte så mycket för shopping, och hon gillar INTE jeans. Det har jag ändrat på efter tre timmar effektiv shopping. Det blev 2 jeans, 6 tröjor och 2 par jeansshorts. Inte illa, Christine var väldigt stolt över mig som lyckats klä hennes dotter i jeans. 

När jag lämnade mina älskade föräldrar på arlanda så hade jag en tanke i huvudet "Jag ger det en vecka sen åker jag hem". Så blev det ju inte riktigt, jag träffade jättebra människor och vi satt vid gaten och delade med oss av våra känslor. Väl framme på au pairskolan så gick allt jättesnabbt. Helt plötsligt när vi är ute och går på kvällen så upplyser Patrik alla om att vi har varit vakna i 24 timmar. Det kändes ju inte riktigt som 24 timmar om jag ska vara ärlig. det var mer som en kittlande känsla nere i maggropen att det är nu min resa börjar. Hur kommer detta förändra mitt liv? Kommer jag att överleva utan den svenska tryggheten i huset i Järfälla? Många frågor som jag ville ha svar på. Jag fick några svar på au pairskolan gällande maten och privatlivet. Regel nummer 1: